Att se eller inte se?

Då var det dags igen. Borde inte vara möjligt att få fyra halta hundar på raken, men jag har lyckats med den bedriften.

Efter 22 år med hund varav drygt fyra år med halta jaktcockrar har jag blivit rätt bra på att se hältor. Jaktcockern är fantastiskt bra på att dölja smärta med aktivitet, så den som inte vet vad man ska titta efter missar lätt en hälta. Jag vet att jag nog tittar alldeles för mycket på mina hundar efter allt som varit. Jag håller koll när de reser sig upp efter vila, när de sitter still inomhus, när de står stilla inomhus, när de rör sig, när de stannar... Jag tittar. Och ser. Tyvärr har jag inte inbillat mig de gånger jag har sett att mina hundar markerat, gått orent och belastat sina ben olika. 

Det gäller sorgligt nog även Kvick nu. Han ömmar på vänster armbågsled och har något som syns som en förtätning på röntgen. Ingen inbillning när jag såg att han markerade några steg efter vila. 

Jag hoppas att Kvicks problem med vänster armbåge är övergående, men det svaret får jag inte förrän diagnos är ställd. Ortopeden i Strömsholm gjorde samma bedömning av röntgenbilderna som Gammelstads Djursjukhus. Kvick ska genomgå en artroskopi, både för att de ska kunna ställa en säker diagnos och eventuellt direkt kunna göra åtgärder i leden om det skulle behövas (förhoppningsvis i tid). 

Jag är så in i själen ledsen över Kvick och över att vara i en sån här situation än en gång. Jag vet att det inte finns någon rättvisa här i livet, men någon gräns på orättvisan borde det finnas.

 

Vet att det redan pratas en del och att det finns de som tänker att det måste vara mitt fel, att det inte bara kan vara otur. Ingen kan väl ha sån otur? Jag vet i alla fall att jag har gjort allt i min makt för att alla mina hundar ska få en så bra uppväxt som möjligt och växa upp och bli friska hundar. Men det räcker inte alltid. Lite tur måste man ha också. Önskar att jag får ha lite tur snart.

Hemmafix och träning

I helgen var det hemmafix som gällde och Patricia fick ligga i hamn. För att båtabstinensen inte skulle bli för stor tog vi en kort tur med gummibåten. De tre sjöbusarna slocknade alla tre på väg mot Trundön. Sjön suger kan man verkligen säga...

Kvick var rätt trött efter dagens båttur, så han fick vara hemma från spanielträningen. Kola däremot fick ett pass lydnad och passivitet. Behövs en hel del uppfräschning av lydnaden efter ett långt uppehåll för oss båda. Sittkommandot måste jag nöta in igen, så att det finns i ryggmärgen på honom. Där är vi en bra bit bort idag, men jag har ingen brådska. Rehaben pågår för fullt och det är inte aktuellt med varken jakt eller prov i år. Nästa år får vi komma igen. Kanske dags för både Kola och Kvick då...

Valptänder och träbåt

Äntligen blev det en helg ute med båten igen, första turen efter midsommar. Favoritön gjorde oss inte besvikna och bjöd på ännu en underbar helg med trevligt sällskap. Extra bonus var det fina vädret och kantarellfynden. 

Kola gillar båtlivet och turerna i skogen på ön. Han har klarat långpromenaderna i terräng bra så här långt. Vi vadade en sväng vid den långgrunda stranden och det tyckte han betydligt bättre om än att gå i treadmillen. Men på torsdag kommer han inte undan då det är dags för rehab igen. 

Kvick håller som bäst på att tappa valptänderna. Vi vågade oss inte på någon träning att lämna hundarna ensamma i båten med all träinredning. Allt har sin tid. Nu ser vi närmast fram emot valpträff i augusti. Ska bli intressant att se syskonen och träffa pappa Crut för första gången.

Kunde inte låta bli att ta ett kort på den mer gistna varianten av båt som ligger invid Rosviks hamn. Som tur var är vår båt i lite bättre skick...