fredag 28 juni 2013

Båtliv och framsteg

Midsommarhelgen tillbringades i båten ute på Mellerstön. Både Kola och Kvick skötte sig med den äran på sin premiärtur. Boris fick stanna på land och fira midsommar med mina föräldrar. Jag ville kunna fokusera helt på Kvick och Kola och se till att de skulle få en bra och lugn första båttur.

Svårt att fota svarta hundar och Kvick är inget undantag. Lyckades i alla fall få med honom på ett par bilder från midsommarhelgen...
Kola med sin nya flytväst i väntan på att vi ska kasta loss.
Kvick ligger redan och sover i ruffen.

Kola spanar intensivt på Mellerstöns fågelliv.

Sjön suger

Nu vill vi ha ben!

Bästa polarna
Kola fortsätter att göra framsteg på rehaben. Idag på pass 16 fick han trava snabbt i treadmillen till sin stora glädje. Han tog ut steget riktigt bra och höll rygglinjen hela passet. Nu ska vi ska lägga till klövjeväskor på promenaderna, men i övrigt är det "gamla" övningar som gäller. Känns hoppfullt!

torsdag 20 juni 2013

Flexikoppel och glädjetårar

Efter rehabpass nummer 14 i ordningen igår var det äntligen dags att börja med "lösträning" för Kola. Ett gammalt flexikoppel letades fram ur förrådsgömman och imorse var det dags. Vilken glädje för både Kola och mig! Ett steg närmare frihet efter drygt tre månader i koppel. Kände glädjetårarna komma när jag såg honom springa några vändor på ängen. Så härligt att se honom litet friare. Nu hoppas jag verkligen att han håller och att den positiva utvecklingen fortsätter. Känns bra att vi har fått övningar som gradvis tränar upp honom (och mig!) inför att han ska kunna vara lös. Förutom flexikoppel ska jag börja rusha med honom 50-100m och sedan låta honom gå ner i trav. Återstår att se hur min gamla kropp klarar av det;-)

Blir fortfarande arg och besviken när jag tänker på de uppfödare som anser att en patalleluxation grad 1 är inte är något stort problem på en jaktcocker. Att ens tänka tanken att det är OK att en jakthund har fel på knäna är för mig ofattbart, speciellt när det gäller jaktcocker som har ett rörelsemönster som ställer extremt stora krav på bl a knäna. En chihuahua är det säkert inga som helst problem för, men en jaktcocker... För mig och Kola har det definitivt varit ett stort problem med grad 1 och är det fortfarande. Än kan vi inte ropa hej även om det ser betydligt ljusare ut nu.

Kvick växer och frodas som det "ogräs" han är:-) Fortfarande en framåt krabat med både raka framben och bra mage än så länge (peppar, peppar...!). Supernöjd med honom så här långt! Vi har börjat så smått med sitt, kontakt och inkallning, men det mesta handlar bara om att lära känna varandra. Ser fram emot att kunna delta på spanielträningarna snart, kanske med både Kvick och Kola om jag har tur.

Har börjat träna in en del grundfärdigheter för lydnad med Kola. Han fattar snabbt och är med på noterna. Däremot är jag novis och gör garanterat massor med tabbar. Eftersom jag bara tränar för aktivering känns det mindre noga att allt blir helt rätt, samtidigt som hoppet att kunna tävla med honom i framtiden ändå finns där. Roligt att träna igen är det i alla fall!

tisdag 4 juni 2013

Brännässlor och hopp

Det har varit riktig högsommarvärme sedan Kvick kom hem till oss. Litet otippat så här tidigt på försommaren och ingenting som helt uppskattas av hundarna (eller mig för den delen). Nu är vi tillbaka på en mer hanterbar temperatur på +12 grader och det går att röra sig ute igen utan att få värmeslag. Myggen, som varit helt odrägliga under värmeperioden, håller också tillfälligt en låg profil. Värmen gjorde att det fullkomligen exploderade med mygg och de gjorde promenaderna mindre njutbara för att uttrycka det milt.

Igår gjorde Kvick en ny upptäckt när han gav sig in i ett snår med små brännässlor. Mina vuxna hundar har aldrig brytt sig om de gått i brännässlor, men valpar är ju generellt mer utsatta. Tunn päls och mjuka trampdynor skyddar inte speciellt bra mot nässlor. När vi kom in blev Kvick som en orolig ande, gnällde, slickade på tassarna och sprang omkring. Det var tur att jag hade sett att han hade gått i nässelsnåret tidigare, för annars hade jag blivit orolig. Efter att han vilat ett tag gick det över och han var sitt normala jag igen. Jag har gått i växtlighet utan brännässlor efteråt för att han inte ska bli rädd för att ta sig fram i snårig terräng. Det är inget problem nu i all fall...

Jag är nog tyvärr allmänt nojig för att Kvick ska drabbas av någon hälta eller annat elände. Jag går och kikar på om han fortfarande är rak i frambenen, om han rör sig rent eller inte, om han belastar alla ben fullt ut et c. Har kunnat släppa det litet i sänder, men jag kommer nog inte att kunna slappna av helt och hållet förrän han är hyfsat färdigväxt. 

Kvick är verkligen en härlig kille, en stabil och framåt liten filur. Samtidigt är han mer självständig än vad både Scott och Kryddan var, men håller det sig på en lagom nivå är det bara en fördel. Gömde mig för honom i skogen idag när han försvann in i dofternas värld och inte höll kontakten fullt ut. Han sprang omkring litet först, men sedan letade han upp mig med näsan. Ingen panik i första taget för den gossen.

Det jag ser att jag kommer att få jobba litet extra med är apportering och avlämning. Kvick är väldigt bytesmedveten på gott och ont, något som jag såg redan när jag valde honom. Med träning hoppas jag på att få en väldigt målinriktad jycke vid apportering som inte ger sig i första taget. Jag hoppas det i alla fall ;-)

Kola gjorde en egen "maxtest" av sitt knä igår. Han hade sin sele och koppel på sig som vanligt och busade med Kvick ute. Vet inte hur det gick till, men helt plötsligt låg selen på marken och Kola var lös. Han drog en snabb repa, men kom direkt på inkallning som tur var. Jag blev alldeles kall när jag såg honom springa och gira tvärt, men knät verkat ha hållit trots allt. Rehabträningen kanske har gjort verkan? Tycker fortfarande att han är stel på vänster bak innan han har värmt upp. Det har inte blivit märkbart bättre med stretchingen heller. Imorgon ska vi på rehabpass nummer elva och då ska jag höra om det är  något annat vi kan göra. Hoppet kom i alla fall om att det kanske kan gå att släppa honom lös och kanske tidigare än vad jag har trott. Samtidigt vill jag inte köra för hårt för tidigt. Det är en balansgång som så mycket annat...